The mysteries of Normalship*

"All things are a subject to interpretation. Whichever interpretation prevails
at a given time is a function of power, no truth."

Hur blir man en Normalshipare? Föds man till det eller är det så att man blir en produkt av sin omvärld?
Jag tror det är lite av varje men mest, faktiskt, att man föds till det. Att det hänger på huruvida man är en person som tar egna initiativ och ifrågasätter eller om man är en person som formar sej efter regler och normer och aldrig kritiserar sanningen och innehållet i dessa. Om man är en person som leder eller låter sej ledas. Utveckling kommer inte av stagnation utan av vidsynthet.


*Normalshipare= en person som inte har någon kunskap eller upfattning om ordet Horsemanship

" Faith: not wanting to know what is true."


Såhär gick det till på Världscup uttagningarna i Odense i Danmark.
I två timmar red svenske Patrik Kittel (tränad av den holländske landslagstränaren Sjef Janssen) på det här sättet. Gansk kul när han stannar efter ett tag för att stoppa in tungan igen. Vet han inte att det är ridningen som gör att det blir så eller bryr han sej inte? Att gömma symptomen gör inte problemen mindre.
Intressant också att samtliga av hästarna i bakgrunden går bakom lod såvida dom inte rids på långa tyglar. Är det acceptabelt att det ser ut såhär bland ELITEN i dressyr? Är det vad som strävas mot på ridbanorna och ridskolorna runtom i landet och till och med världen??

"And we should consider every day lost on which we have not danced at least once. And we should call every truth false which was not accompanied by at least one laugh"

Igår var jag och hälsade på min kompis M som fått bebis i dagarna.

Det var ett jäkla liv där (sorry M, men det var det:P)men mitt i allt så var där M och bebis. Inget nådde liksom innanför den bubblan riktigt.

Undrar om det är så att vi inte är mycket mer än djur ändå? Hos djuren är det ju oftast så att honorna blir intima med hanarna när dom ska para sej och ibland däremellan med för sällskap och skydd. Men när väl bebis/arna kommit så är hanen egentligen ganska oviktig föutom för skydd och ev hjälp med födosök.

Nu har ju inte jag någon sådan biologisk klocka (än iallafall) men jag och flera med mej känner så även när det kommer till hästarna.Som att en bit av ens själ sitter i den och när man inte är med den så är det som att något fattas.. Som med Daimonerna i The Golden Compass.

Jag tror att det inte är någon nackdel utan gör oss till rikare människor. En häst är ju alltid en häst men en ryttare utan sin häst är bara en människa..

"Admiration for a quality or an art can be so strong that it deters us from striving to possess it."

Jag har alltid intresserat mej för hur saker och ting hänger ihop och aldrig nöjt mej med svar som att "så är det bara". Därför köpte jag inte riktigt det där med att man generellt säger: tränsbett på lågställd häst (uppresande effekt) och stång på högställd (länger överlinjen). Det är klart att it makes sense men jag tror inte det alltid är så enkelt.

Därför blev jag glatt överraskad när jag kom över en artikel (ja, man får ju hålla till godo med det när det är så svårt att komma över riktigt bra böcker)om det som Baucher kom att kalla för Légèreté. Légèreté som är franska för lätthet bygger på att man kommer bort från klämmande skänklar, konstant bakåtverkande tygeltag och hopdragna hästhalsar.

Egentligen finns ju redan allt där när man kollar på hästen och kan lite om biomekanik. Baucher var en av dom som först beskrev orsak och verkan i förhållandet mellan hästens olika kroppsdelar.

Tex så hänger ett spänt ländparti nästan alltid ihop med en fast käke och nacke. Lösgör man då dessa så lösgörs även halsen och ryggen på hästen. Detta gäller såklart även vid ridning, om inte i ännu högre grad.

En av dom viktigaste övningarna som Baucher utvecklade för detta kallas för "Cession de mâchoire" (mâchoire=franska för underkäke)som går ut på att lösgöra hästens käke och således tunga-nacke-rygg.Man tar står framför hästen, håller med båda händerna i bettringarna och verkar med bettet i hästens mungipa. Varvid hästen ska (såvida allt är ok med den och ingen nosgrimma hindrar den från att göra så) öppna munnen, lyfta bettet med tungan och svälja. Denna reaktion vill man senare även ha vid ridningen.

Detta har inget att göra med "att tugga på bettet" som det ofta så fint kallas när hästarna stressat pillar med bettet utanhästen ska bara öppna och stänga käken.Är hästen eftergiven i käken kan man sedan göra samma sak i böjning varvid nacken lösgörs än mer. Till sist kan man böja hästen på samma sätt ståendes på motsatt sida med den yttre tygeln. PÅ detta sätt kan man lösa lättare blockader i nacken och halskotpelaren och på så sätt även lösgöra resten av kroppen.

Mycket teori men jag fick verkligen en aha-upplevelse när jag bytte bett på MP från tränsbett som egentligen ska vara det bästa bettet för henne om man ser till hur hon är byggd, till ett Alta Escuela-bett(dvs en stång) och efter att hon inte riktigt gillat och förstått (trodde jag) tränsbettet så svarade hon som det står skrivet i skolboken. Desutom avslappnad och hängde ihop i kroppen på ett heltannat sätt.Där ser man hur allt hänger samman i kroppen och hur viktigt det är att anpassa saker efter individen.

För vi vill ju kunna göra en halt med samma kraft som det krävs att slå an en pianotangent som Oskar Maria-Stensbeck sade!;)

På bilden MP; uppenbart avslappnad och tillfreds (på väg att lägga sej ner så fort man vänder ryggen till, därför sadeln åkt fram, påtryckt av magen som är ett arv från D.^^)

"He who fights with monsters might take care lest he thereby become a monster. Is not life a hundred times too short for us to bore ourselves?"

Ända sen jag var 16 då min bästa vän tog livet av sej har jag väntat på att dö. Inte bara för att jag lovat det (jo, jag har ångest för det varje dag), utan för att jag har ju inte större rätt att leva än L. Men 30-årsstrecket närmar sej med stormsteg och det kanske är dags att inse att jag fortfarande lever. Så...dags att sätta avtryck i cyberrymden, dags att skaffa en blogg!^^ Med tankar och hästar och tankar om hästar.Livet är ju ändå väldigt intressant. Vänner man trodde skulle finnas runt en för övrigt försvinner likt drivved och personer man trodde skulle vara flyktiga bekantskaper har visat sej vara likt ekar med rötter i underjorden.
Jag tänker, alltså finns jag (här kanske ännu en dag).

"On the mountains of truth you can never climb in vain; either you will reach a point higher up today, or you will be training your powers so that you might be able to climb higher tomorrow"