Ledarskap

Sometimes you have to lead when others will only follow


Att leda är ingen rättighet, det är något man måste göra sig förtjänt av.
Att leda är inte bara att låta andra följa ens nycker, det är att ta ansvar, att ta beslut baserade på vad som är bäst för alla.
Att vara ledare för en häst kräver dessutom att man vet vad detta är, vad som är bäst. För hästen har andra behov än vi. Hästen har inga mål som heter ”nu ska vi vinna den här klassen” eller ”vi måste vara inne i det där mörka okända hålet dom kallar transport, fastän vi är klaustrofobiska, på kortast möjliga tid”. Mål som är baserade på en hästs behov kan däremot vara att hästen ska få ett foder som gör att hästen orkar prestera maximalt. Att hästen får vara ute och leka med sina vänner, få springa så som den är skapad att göra. Att utföra gymnastik så den kan bära en ryttare utan att ta skada, utan att över- eller understimuleras.

Hästar är individer, vad som är motivation för en häst, kan vara nedbrytande för en annan. Att vara i nuet, i denna minuten, denna sekunden, är det som gör oss till goda lyssnare. Att vara i varandras andetag och känna att vi är på väg åt samma håll, att vi förstår varandra.

Hästar har ingen agenda. Att vara en god ledare är att sätta andras behov framför sina egna. Men det är det som utvecklar oss som människor.

Tänkvärt

"There are all sorts of tact in the equestrian field; that of the hand, that of the legs, that of the seat, and, quite simply, the tact of the head. The talented rider who is tactful will reward the slightest indication of obedience on the part of his horse, who will then respond calmly, confidently and pleasurably to any further demand.
The true horseman should put into practise these words of Captain Beudant's: 'Ask for much, be content with little and reward often.' A horse will never tire of a rider who possesses both tact and sensitivity because he will never be pushed beyond his possibilities."

-Nuno Oliviera

Michael Morrisseys tillkortakommanden eller Hur man får en häst att hoppa

"Whoever battles with monsters had better see that it does not turn him into one"


Ännu en ärorik händelse i ridsportens historia. Den amerikanska hoppryttaren Michael Morrissey stod för skammen den här gången när han under en uttagningstävling till det amerikanska hopplandslaget den 27 februari i Wellington visade sin häst Crelido var skåpet ska stå.
Det intressanta är att herr Morrissey inte blev avstängd trots att denna händelse utspelade sig på tävlingsbanan, han fick inte ens en varning. Inte förrän filmen läckte ut på internet blev Michael Morrissey avstängd från vidare tävlan i uttagningstävlingar. Vilket dock inte hindrade honom från att medverka på nästföljande som hölls den 3 mars. MM ströks dock i efterhand från alla start- och resultatlistor för att dölja detta faktum.

Här är filmen där Crelido vägrar framför vattenmattan. Notera hur ryttaren byter grepp på spöt för att få bättre slagkraft.

Modern dressyrhästavel främjar snedhet

"There is more wisdom in a body then in the deepest philosophy."

Dagens avel av dressyrhästar går mer och mer mot aveln av långbenta hästar med smäckra huvuden. Detta kan öka hästens medfödda snedhet då hästen redan som föl utvecklar en vana att stå med det ena frambenet längre fram och det andra frambenet bak när den betar. Beroende på om hästen är höger- eller vänsterhänt kommer den att föredra att sätta det ben som den har lättare för fram respektive det svagare bak.
Forskare vid universitetet i Utrecht/Holland påvisar att denna vana förstärks om hästen har längre ben då tiden då halsen hinner ikapp förlängs och vanan således befästs mer.
Detta gör inte bara att hästen blir sned i kroppen och det därmed tar längre tid att senare i hästens utbildning få den att bära sej lika bra åt båda hållen och arbeta jämnt genom hela kroppen utan påverkar även ben och hovar.
Den framhov som blir belastad mer blir plattare i förhållandet mellan bärranden och den främre hovväggen. Detta i sig främjar en snedhet i hästens kropp.
Korrekt och utjämnande verkning i 4, 8, 12, 18 och 24 veckan förbättrade inte problemet. Återstår att se hur detta utverkar sej i framtiden. Då dagens hästar dock är bättre och bättre medans dagens ryttare bara blir sämre tror jag dock inte att detta är vårt största problem..

The mysteries of Normalship*

"All things are a subject to interpretation. Whichever interpretation prevails
at a given time is a function of power, no truth."

Hur blir man en Normalshipare? Föds man till det eller är det så att man blir en produkt av sin omvärld?
Jag tror det är lite av varje men mest, faktiskt, att man föds till det. Att det hänger på huruvida man är en person som tar egna initiativ och ifrågasätter eller om man är en person som formar sej efter regler och normer och aldrig kritiserar sanningen och innehållet i dessa. Om man är en person som leder eller låter sej ledas. Utveckling kommer inte av stagnation utan av vidsynthet.


*Normalshipare= en person som inte har någon kunskap eller upfattning om ordet Horsemanship

" Faith: not wanting to know what is true."


Såhär gick det till på Världscup uttagningarna i Odense i Danmark.
I två timmar red svenske Patrik Kittel (tränad av den holländske landslagstränaren Sjef Janssen) på det här sättet. Gansk kul när han stannar efter ett tag för att stoppa in tungan igen. Vet han inte att det är ridningen som gör att det blir så eller bryr han sej inte? Att gömma symptomen gör inte problemen mindre.
Intressant också att samtliga av hästarna i bakgrunden går bakom lod såvida dom inte rids på långa tyglar. Är det acceptabelt att det ser ut såhär bland ELITEN i dressyr? Är det vad som strävas mot på ridbanorna och ridskolorna runtom i landet och till och med världen??

"And we should consider every day lost on which we have not danced at least once. And we should call every truth false which was not accompanied by at least one laugh"

Igår var jag och hälsade på min kompis M som fått bebis i dagarna.

Det var ett jäkla liv där (sorry M, men det var det:P)men mitt i allt så var där M och bebis. Inget nådde liksom innanför den bubblan riktigt.

Undrar om det är så att vi inte är mycket mer än djur ändå? Hos djuren är det ju oftast så att honorna blir intima med hanarna när dom ska para sej och ibland däremellan med för sällskap och skydd. Men när väl bebis/arna kommit så är hanen egentligen ganska oviktig föutom för skydd och ev hjälp med födosök.

Nu har ju inte jag någon sådan biologisk klocka (än iallafall) men jag och flera med mej känner så även när det kommer till hästarna.Som att en bit av ens själ sitter i den och när man inte är med den så är det som att något fattas.. Som med Daimonerna i The Golden Compass.

Jag tror att det inte är någon nackdel utan gör oss till rikare människor. En häst är ju alltid en häst men en ryttare utan sin häst är bara en människa..