Ursprunglighet=lycka?

Människodjuret är ett ganska lat och bekvämt djur. Att behöva göra så lite som möjligt, med godast tänkbara mat framför sig och underhållning inom bekvämt avstånd verkar vara människans mål. Att vara trygg placerad i sin soffa är för många sinnebilden för lycka. Men är det sann lycka?

Många tror att hästen är lycklig (och kanske även bör vara lite tacksam för att vara)i den värld vi placerat den i. En värld utan fiender, utan att behöva vara blöt eller kall eller hungrig.
Men varför har hästen då kvar alla sina ursprungliga egenskaper trots årtusenden av avel till vår fördel? Varför blir hästar lyckliga av att springa, varför blir hästen en vildhäst när du släpper den lös?

Är inte lyckan även för oss människor en mer tillfredsställd lycka när vi efter att ha jobbat ute hela dagen och trötta i kroppen sitter runt en brasa tillsammans med dem vi älskar och berättar historier för varann? Ursprunglig, sann lycka?

Att släppa in någon

"Visa mig din häst och jag skall säga dig vem du är"


Ridning i sin ultimata form är två väsen som sitter ihop som en kropp, med en vilja, ett mål. Därför förväntar sig många ryttare att hästen ska "släppa ner" dom i sin kropp, vilket försöker uppnås genom diverse lösgörande övningar.
Men kan man kräva att få vara i någon om man själv inte släpper in den andre inuti sig själv? En häst ÄR sin kropp, sin rörelse, att behärska dessa är alltså att ta del av hästens själ. Att genom oärligt lirkande eller i värsta fall våld tvinga till sig detta kan endast leda till en avstängd häst. Eller i bästa fall (för hästen) en spänd och motsträvig sådan.

För att få ta del av hästens kropp och därigenom dess själ måste man föregå med gott exempel och först släppa in hästen i sig själv. Att våga låta hästens rörelser komma in i ens kropp, att följa den för att så småningom leda den på samma vis.
För att kunna göra detta måste man dock ha kropp och själ i samma balans och harmoni till varandra som hästen har. Man lyckas inte med detta genom att sitta och tänka på vad man ska laga för middag när man kommer hem.

Hästen lär oss att vara här och nu, att befinna oss i harmoni med oss själva, med hästen och allt som är runtomkring. När vi är i nuet och låter oss föras; det är då ridningen blir den dans vi alla drömmer om.

Ledarskap

Sometimes you have to lead when others will only follow


Att leda är ingen rättighet, det är något man måste göra sig förtjänt av.
Att leda är inte bara att låta andra följa ens nycker, det är att ta ansvar, att ta beslut baserade på vad som är bäst för alla.
Att vara ledare för en häst kräver dessutom att man vet vad detta är, vad som är bäst. För hästen har andra behov än vi. Hästen har inga mål som heter ”nu ska vi vinna den här klassen” eller ”vi måste vara inne i det där mörka okända hålet dom kallar transport, fastän vi är klaustrofobiska, på kortast möjliga tid”. Mål som är baserade på en hästs behov kan däremot vara att hästen ska få ett foder som gör att hästen orkar prestera maximalt. Att hästen får vara ute och leka med sina vänner, få springa så som den är skapad att göra. Att utföra gymnastik så den kan bära en ryttare utan att ta skada, utan att över- eller understimuleras.

Hästar är individer, vad som är motivation för en häst, kan vara nedbrytande för en annan. Att vara i nuet, i denna minuten, denna sekunden, är det som gör oss till goda lyssnare. Att vara i varandras andetag och känna att vi är på väg åt samma håll, att vi förstår varandra.

Hästar har ingen agenda. Att vara en god ledare är att sätta andras behov framför sina egna. Men det är det som utvecklar oss som människor.

Tänkvärt

"There are all sorts of tact in the equestrian field; that of the hand, that of the legs, that of the seat, and, quite simply, the tact of the head. The talented rider who is tactful will reward the slightest indication of obedience on the part of his horse, who will then respond calmly, confidently and pleasurably to any further demand.
The true horseman should put into practise these words of Captain Beudant's: 'Ask for much, be content with little and reward often.' A horse will never tire of a rider who possesses both tact and sensitivity because he will never be pushed beyond his possibilities."

-Nuno Oliviera

Michael Morrisseys tillkortakommanden eller Hur man får en häst att hoppa

"Whoever battles with monsters had better see that it does not turn him into one"


Ännu en ärorik händelse i ridsportens historia. Den amerikanska hoppryttaren Michael Morrissey stod för skammen den här gången när han under en uttagningstävling till det amerikanska hopplandslaget den 27 februari i Wellington visade sin häst Crelido var skåpet ska stå.
Det intressanta är att herr Morrissey inte blev avstängd trots att denna händelse utspelade sig på tävlingsbanan, han fick inte ens en varning. Inte förrän filmen läckte ut på internet blev Michael Morrissey avstängd från vidare tävlan i uttagningstävlingar. Vilket dock inte hindrade honom från att medverka på nästföljande som hölls den 3 mars. MM ströks dock i efterhand från alla start- och resultatlistor för att dölja detta faktum.

Här är filmen där Crelido vägrar framför vattenmattan. Notera hur ryttaren byter grepp på spöt för att få bättre slagkraft.

Modern dressyrhästavel främjar snedhet

"There is more wisdom in a body then in the deepest philosophy."

Dagens avel av dressyrhästar går mer och mer mot aveln av långbenta hästar med smäckra huvuden. Detta kan öka hästens medfödda snedhet då hästen redan som föl utvecklar en vana att stå med det ena frambenet längre fram och det andra frambenet bak när den betar. Beroende på om hästen är höger- eller vänsterhänt kommer den att föredra att sätta det ben som den har lättare för fram respektive det svagare bak.
Forskare vid universitetet i Utrecht/Holland påvisar att denna vana förstärks om hästen har längre ben då tiden då halsen hinner ikapp förlängs och vanan således befästs mer.
Detta gör inte bara att hästen blir sned i kroppen och det därmed tar längre tid att senare i hästens utbildning få den att bära sej lika bra åt båda hållen och arbeta jämnt genom hela kroppen utan påverkar även ben och hovar.
Den framhov som blir belastad mer blir plattare i förhållandet mellan bärranden och den främre hovväggen. Detta i sig främjar en snedhet i hästens kropp.
Korrekt och utjämnande verkning i 4, 8, 12, 18 och 24 veckan förbättrade inte problemet. Återstår att se hur detta utverkar sej i framtiden. Då dagens hästar dock är bättre och bättre medans dagens ryttare bara blir sämre tror jag dock inte att detta är vårt största problem..

The mysteries of Normalship*

"All things are a subject to interpretation. Whichever interpretation prevails
at a given time is a function of power, no truth."

Hur blir man en Normalshipare? Föds man till det eller är det så att man blir en produkt av sin omvärld?
Jag tror det är lite av varje men mest, faktiskt, att man föds till det. Att det hänger på huruvida man är en person som tar egna initiativ och ifrågasätter eller om man är en person som formar sej efter regler och normer och aldrig kritiserar sanningen och innehållet i dessa. Om man är en person som leder eller låter sej ledas. Utveckling kommer inte av stagnation utan av vidsynthet.


*Normalshipare= en person som inte har någon kunskap eller upfattning om ordet Horsemanship

" Faith: not wanting to know what is true."


Såhär gick det till på Världscup uttagningarna i Odense i Danmark.
I två timmar red svenske Patrik Kittel (tränad av den holländske landslagstränaren Sjef Janssen) på det här sättet. Gansk kul när han stannar efter ett tag för att stoppa in tungan igen. Vet han inte att det är ridningen som gör att det blir så eller bryr han sej inte? Att gömma symptomen gör inte problemen mindre.
Intressant också att samtliga av hästarna i bakgrunden går bakom lod såvida dom inte rids på långa tyglar. Är det acceptabelt att det ser ut såhär bland ELITEN i dressyr? Är det vad som strävas mot på ridbanorna och ridskolorna runtom i landet och till och med världen??

"And we should consider every day lost on which we have not danced at least once. And we should call every truth false which was not accompanied by at least one laugh"

Igår var jag och hälsade på min kompis M som fått bebis i dagarna.

Det var ett jäkla liv där (sorry M, men det var det:P)men mitt i allt så var där M och bebis. Inget nådde liksom innanför den bubblan riktigt.

Undrar om det är så att vi inte är mycket mer än djur ändå? Hos djuren är det ju oftast så att honorna blir intima med hanarna när dom ska para sej och ibland däremellan med för sällskap och skydd. Men när väl bebis/arna kommit så är hanen egentligen ganska oviktig föutom för skydd och ev hjälp med födosök.

Nu har ju inte jag någon sådan biologisk klocka (än iallafall) men jag och flera med mej känner så även när det kommer till hästarna.Som att en bit av ens själ sitter i den och när man inte är med den så är det som att något fattas.. Som med Daimonerna i The Golden Compass.

Jag tror att det inte är någon nackdel utan gör oss till rikare människor. En häst är ju alltid en häst men en ryttare utan sin häst är bara en människa..

"Admiration for a quality or an art can be so strong that it deters us from striving to possess it."

Jag har alltid intresserat mej för hur saker och ting hänger ihop och aldrig nöjt mej med svar som att "så är det bara". Därför köpte jag inte riktigt det där med att man generellt säger: tränsbett på lågställd häst (uppresande effekt) och stång på högställd (länger överlinjen). Det är klart att it makes sense men jag tror inte det alltid är så enkelt.

Därför blev jag glatt överraskad när jag kom över en artikel (ja, man får ju hålla till godo med det när det är så svårt att komma över riktigt bra böcker)om det som Baucher kom att kalla för Légèreté. Légèreté som är franska för lätthet bygger på att man kommer bort från klämmande skänklar, konstant bakåtverkande tygeltag och hopdragna hästhalsar.

Egentligen finns ju redan allt där när man kollar på hästen och kan lite om biomekanik. Baucher var en av dom som först beskrev orsak och verkan i förhållandet mellan hästens olika kroppsdelar.

Tex så hänger ett spänt ländparti nästan alltid ihop med en fast käke och nacke. Lösgör man då dessa så lösgörs även halsen och ryggen på hästen. Detta gäller såklart även vid ridning, om inte i ännu högre grad.

En av dom viktigaste övningarna som Baucher utvecklade för detta kallas för "Cession de mâchoire" (mâchoire=franska för underkäke)som går ut på att lösgöra hästens käke och således tunga-nacke-rygg.Man tar står framför hästen, håller med båda händerna i bettringarna och verkar med bettet i hästens mungipa. Varvid hästen ska (såvida allt är ok med den och ingen nosgrimma hindrar den från att göra så) öppna munnen, lyfta bettet med tungan och svälja. Denna reaktion vill man senare även ha vid ridningen.

Detta har inget att göra med "att tugga på bettet" som det ofta så fint kallas när hästarna stressat pillar med bettet utanhästen ska bara öppna och stänga käken.Är hästen eftergiven i käken kan man sedan göra samma sak i böjning varvid nacken lösgörs än mer. Till sist kan man böja hästen på samma sätt ståendes på motsatt sida med den yttre tygeln. PÅ detta sätt kan man lösa lättare blockader i nacken och halskotpelaren och på så sätt även lösgöra resten av kroppen.

Mycket teori men jag fick verkligen en aha-upplevelse när jag bytte bett på MP från tränsbett som egentligen ska vara det bästa bettet för henne om man ser till hur hon är byggd, till ett Alta Escuela-bett(dvs en stång) och efter att hon inte riktigt gillat och förstått (trodde jag) tränsbettet så svarade hon som det står skrivet i skolboken. Desutom avslappnad och hängde ihop i kroppen på ett heltannat sätt.Där ser man hur allt hänger samman i kroppen och hur viktigt det är att anpassa saker efter individen.

För vi vill ju kunna göra en halt med samma kraft som det krävs att slå an en pianotangent som Oskar Maria-Stensbeck sade!;)

På bilden MP; uppenbart avslappnad och tillfreds (på väg att lägga sej ner så fort man vänder ryggen till, därför sadeln åkt fram, påtryckt av magen som är ett arv från D.^^)

"He who fights with monsters might take care lest he thereby become a monster. Is not life a hundred times too short for us to bore ourselves?"

Ända sen jag var 16 då min bästa vän tog livet av sej har jag väntat på att dö. Inte bara för att jag lovat det (jo, jag har ångest för det varje dag), utan för att jag har ju inte större rätt att leva än L. Men 30-årsstrecket närmar sej med stormsteg och det kanske är dags att inse att jag fortfarande lever. Så...dags att sätta avtryck i cyberrymden, dags att skaffa en blogg!^^ Med tankar och hästar och tankar om hästar.Livet är ju ändå väldigt intressant. Vänner man trodde skulle finnas runt en för övrigt försvinner likt drivved och personer man trodde skulle vara flyktiga bekantskaper har visat sej vara likt ekar med rötter i underjorden.
Jag tänker, alltså finns jag (här kanske ännu en dag).

"On the mountains of truth you can never climb in vain; either you will reach a point higher up today, or you will be training your powers so that you might be able to climb higher tomorrow"